hemligaalskaren

Ja lovade brunetten att vi skulle träffas. De var väl först då vi kunde känna efter om de fanns någon sorts spänning mellan oss. Hon tyckte att vi skulle träffas helt kort där vi inte var ensamma första gången. Plötsligt var de hon som började verka blyg inför vårt möte, trots att de varit hon som var pådrivande från början. 

En da kom brunetten till Uppsala. Hon bodde i en annan stad en bra bit bort, men var här i ett annat ärende. Vi visste ju båda hur den andra såg ut, men endå kändes de väldigt konstigt när vi tog varandra i handen och hälsade för första gången framför järnvägsstationen. Hon var kortare än vad ja tänkt mej trots att ja själv är under medellängd. Hon såg väldigt ung ut, men så himla söt att ja inte kunde låta bli att krama om henne. Hon kramade mig tillbaka, väldigt hårt. De kändes så bra, som om vi hade gjort de här förut. Vi tog en promenat och pratade om allt möjligt. Hon berättade att hon precis hade studerat klart, men inte hittat något jobb ännu, så hon bodde fortfarande kvar hemma hoss sina föräldrar. 

Vi gick inn på ett kafféoch satte oss mitt emot varandra vid ett litet undanskymt bord. Hon rörde inte sitt kaffe utan tittade mig rakt inn i ögonen. Ja vill ha dej, sa hon. Ja nickade allvarligt, ja vill ha dej med, sa ja, utan att riktigt veta vad de betydde. Ja kände mej kär och rädd på samma gång. Hur visste ja att hon menade vad hon sa, ja kände ju inte henne. Vi satt och pratade i två timmar innan vi sakta promenerade tillbaka till stationen och hennes tåg. Plötsligt stannade hon till och drog med mej inn på en tvärgata. Hon slog armarna om hej och vi kysstes. Det var underbart att känna hennes tunga och hon luktade så gott. Ingen har någonsin hållig om mej så hårt. När hennes tåg rullade ut från stationen kände ja mej ledsen, ja saknade henne redan.